lördag 22 oktober 2016

Hej, hallå, goddag!

Sällan visar jag mig här numera men ibland påminns jag av att jag en gång hade en ganska rolig blogg. Vad hände? Instagram och Facebook hände. Social medias killed the blog star. Och livet hände. Jag har haft den här bloggen i över 8 år och på 8 år har det hänt grejer.

2008 var jag en trött småbarnsmorsa strax över 30 som gick upp i svinottan och brukade landa i soffan vid 21 varje kväll, trött men klar med alla bestyr och med nattade barn. Jag vadade i pusselbitar, duplo, smutsiga kläder, kladdiga grötskålar och det var allmänt kaos men vid 21 var det oftast någorlunda ordning.

Nu är jag en ännu tröttare tonårsmamma som passerat 40 och har tennisarmbåge, som går upp i svinottan och landar aldrig i soffan på kvällen. Nej, för 21.30 behöver jag fortfarande vara tillgänglig för läxförhör, högläsning, akuttvätt, matsäcksfix och djupa samtal om bekymmer, relationer, kompisar och youtubers, helst samtidigt med två barn och givetvis när Chrille jobbar. Där kryssar man mellan två rum på ovanvåningen och slår knut på sig själv och när man kommer ner så vadar man i lego, smutsiga kläder, disk, papper och det är allmänt kaos. Dygnet runt. Och varje kväll är det nån som ska nånstans och det ska skjutsas, hämtas, köpas eller ordnas.

Och så har jag ju scouterna. Det pysslar jag med medan andra människor träffar sin PT, går på yoga, springer maraton, dricker vin eller studerar rawfoodrecept.
Men jag vill ju inte träna eller studera rawfoodrecept så det gör inget. Scouterna ger mig det jag behöver. Roliga vuxna och roliga ungar som gör roliga saker ihop.

Men jag saknar skrivandet. Måste skärpa mig med det. Och det hade varit helt fantastiskt att sitta i soffan nån vardagskväll då och då. För ett tag sen var Chrille och barnen iväg och jag låg i soffan i en hel timme och läste en bok. Helt själv. What a feeling. Nu ska jag inte gnälla för jag åker ju iväg i jobbet då och då. Och då får jag vila ensam på hotell. Mycket skönt.

Och det var inte meningen att klaga överhuvudtaget. Livet är bra. Kaos är ju trots allt granne med Gud.



torsdag 23 juni 2016

Rikt liv

Jag saknar dig, bloggen. Har inte skrivit ett ord på flera månader. Inte för att det inte händer nåt utan snarare tvärtom. Det är så mycket hela tiden. Hela. Tiden. Min hjärna är helt slut. Inga roliga formuleringar orkar produceras av pekfingret längre. Och det är jättesynd för jag tycker ju så mycket om att skriva.

Barnen börjar bli stora. Samtidigt som man på ett sätt kan koppla av och inte ta hand om dem på samma sätt som när de var små så är de mer tidskrävande än någonsin. Fotboll, scouter, skjutsa, hämta, berg av tvätt, disk, äta hela tiden, kompisar i alla hörn, vattenkrig, var är min mobil?, har du sett mina shorts, skorna är för små, får jag baka, jag är hungrig, jag har tråkigt, får vi ha sovis... Overallt ligger det strumpor, kläder, gympapåsar, blöta handdukar, benskydd, gräs och disk. Och så ska man hinna jobba, 40 timmar i veckan, två-tre timmars pendling varje dag, plus flyg kors och tvärs över Sverige. Byta tvättmaskin, köpa däck, ska vi försöka byta fönster?, mossig gräsmatta, ogräs i rabatten. Aldrig sova mer än 6 timmar per natt. Jag har en vän som säger att man lever ett rikt liv. Det tänker jag på när det är som värst. Jag är inte stressad, jag har ett rikt liv.

Nu är det dags för midsommar och tre veckor till semestern. Scoutläger, Kolmården och Stockholm ska den innehålla. Och förhoppningsvis lite vila... Jag känner mig som världens tröttaste människa ikväll. Men det går över. Och imorgon är jag troligen hyfsat pigg och glad igen. Men nåt roligt, det orkar jag fan inte skriva ikväll.

Önskar er en skön midsommar!







söndag 7 februari 2016

Det är precis som det ska...

Ibland - när logistiken havererar, när det inte finns några rena kallingar i hans byrå, när jag har hört om främmande tjejers sminktips för många gånger på en dag, när de bara bråkar och retar varandra, när hon hävdar att det är vårt fel att hon får gå hungrig eftersom vi stressar henne vid maten och allt vi gjort var att påminna henne om att äta mellan orden, när hela kvällen går åt till att få honom att skriva 8 meningar till svenskläxan medan man duckat för flygande pennor och skrivböcker - tänker jag en kort stund att det ska bli sjukt skönt när de en dag flyttar hemifrån.

Men sen - när jag åker för att hämta honom på kalas och han väljer att leka vidare med kompisarna istället och sen pratar jag inte med honom mer den dagen, när jag lämnar henne på övernattningsparty kl 18 och försöker hämta henne kl 10 men hon åker hem till kompisen istället och jag vet inte när jag kommer att prata med henne igen - då knyter det sig lite i magen.

Jag vet att det är precis som det ska. Men det gör heller inget att han gärna sover bredvid mig varje natt. Eller att hennes skolklass behöver vuxenhjälp till insamlingen av pengar till klasskassan. Man har dem verkligen bara en kort stund. Älskade ungar.