Ibland - när logistiken havererar, när det inte finns några rena kallingar i hans byrå, när jag har hört om främmande tjejers sminktips för många gånger på en dag, när de bara bråkar och retar varandra, när hon hävdar att det är vårt fel att hon får gå hungrig eftersom vi stressar henne vid maten och allt vi gjort var att påminna henne om att äta mellan orden, när hela kvällen går åt till att få honom att skriva 8 meningar till svenskläxan medan man duckat för flygande pennor och skrivböcker - tänker jag en kort stund att det ska bli sjukt skönt när de en dag flyttar hemifrån.
Men sen - när jag åker för att hämta honom på kalas och han väljer att leka vidare med kompisarna istället och sen pratar jag inte med honom mer den dagen, när jag lämnar henne på övernattningsparty kl 18 och försöker hämta henne kl 10 men hon åker hem till kompisen istället och jag vet inte när jag kommer att prata med henne igen - då knyter det sig lite i magen.
Jag vet att det är precis som det ska. Men det gör heller inget att han gärna sover bredvid mig varje natt. Eller att hennes skolklass behöver vuxenhjälp till insamlingen av pengar till klasskassan. Man har dem verkligen bara en kort stund. Älskade ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad - skriv en rad! =)