Nattliga tankar om barn och föräldraskap

Först är de helt beroende av en så man nästan kvävs. Man kan inte ens duscha i lugn och ro.

Sen springer de runt, smakar på allt, provar allt och man ägnar all sin energi till att hålla dem vid liv. Man kan inte ens duscha i lugn och ro.

Efter det kommer en period då de pratar ihjäl en och vill ha svar på allt. Man kan inte ens duscha i lugn och ro.

Sen börjar de sköta sig själva långa stunder och man njuter så av att kunna duscha i lugn och ro så man låter dem se på tv/spela Nintendo/eller vad det nu är som håller dem sysselsatta hur länge de vill.

Här är vi nu.

Jag antar att nästa steg är att de inte vill prata med eller visa sig ute tillsammans med en.

Jag vill inte komma dit. Tanken på att Ärtan fyller tio år i år ger mig ångest. Tio år har gått som ett fingerknäpp. Om lika många år han hon tagit studenten och bor kanske i Stockholm och läser konsthistoria och extraknäcker som krokimodell. Eller surfar på Nya Zeeland med kille med dreads. Utan sin mamma som borstar hennes hår med en halv liter spraybalsam och packar gympapåsen. Och då väntar man så på ett sms så man inte ens kan duscha i lugn och ro. Nej. Nej. Nej. Var är paus-knappen?