Fy vilken misär. Alla hostar. Några snorar. Ärtan hostar, snorar, har öroninflammation och feber. Feber över 38 i fem dagar nu. Alvedon, ordinerar läkaren och "hör av er om det rinner var ur örat."
Huset ser ut som... Ja, jag saknar ord. Ni vet när det liksom inte är någon skillnad på golv och bord längre - pennor på golvet och strumpor på köksbordet, det läget. Snorpapper, smulor och legobitar på alla ytor. Aldrig varit i det läget? Nähä. Grattis.
Jag orkar inte städa. Jag orkar bara dricka Treo och titta på Ally McBeal. Lillebror ska på kalas både idag och imorgon. Han är den enda som är i princip frisk, bara lite hosta. Kul för honom. Jag har lite ångest för att han ska ut och sprida vårt virus. Men å andra sidan så är han gissningsvis inte ensam om att hosta. Och vem vet förresten något om hur han mår imorgon...
Det bästa med såna här perioder är att de, åtminstone för mig, brukar följas av energi. Man sjunker ner till botten, vänder och kommer ut full av livslust. Så atjooo på er, vi ses på andra sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad - skriv en rad! =)