Jag älskar Leif GW Perssons böcker om Lars Martin Johansson och hans kollegor Jarnebring, Anna Holt, Lisa Mattei och den underbart korkade Evert Bäckström med flera.
Den senaste boken heter Den döende detektiven och börjar med att Lars Martin Johansson får en stroke, som visar sig bero på hans dåliga hjärta. Det räcker att läsa titeln för att fatta att detta är sista boken om Johansson och att han kommer att dö. Johansson har varit pensionär i tre år och dör när han precis löst ett cold case, ett nyligen preskriberat sexulamord på en nioårig flicka. Jag hatar sådana ämnen, men Johansson och gänget är bara för bra för att låta bli. Den är riktigt bra.
För nästan exakt ett år sen sörjde jag Kurt Wallander, och nu var det alltså dags att säga farväl till en annan favoritsnubbe från den svenska deckarfloran. Jag känner mig lika tom som när jag fick veta att Kurt Wallander var uträknad. Och när jag läst sista sidorna i Millennium-trilogin. Fast det var nästan värre, för Blomqvist lever gott men författaren är död.
Som jag skriver i Wallanderinlägget så är alla romanfigurer verkliga för mig. De finns där i bakgrunden och utgör slags sekundär bekantskapskrets. Nu måste jag läsa om nån av GWs böcker. Det är den stora fördelen med fiktiva vänner - när de dör kan man bara ta en tidigare bok och väcka dem till liv en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad - skriv en rad! =)