Idag har jag kommit till stor insikt på två punkter. Den ena är att jag insett att vi inte alls bor i Hålan för att vi inte orkar eller har råd att flytta, eller vad det nu är jag brukar skylla på, utan för att vi trivs hur bra som helst. Vi är omringade av öppna landskap och har tio minuter till stan. Ärtan kan gå till skolan själv om det skulle behövas. Ungarna kan cykla runt i kvarteren och känna frihet, trots att de är ganska små. Tio minuters promenad och jag är på landet och traskar. Här är mitt hem och här vill jag vara.
Den andra insikten är att jag inte är fet, ful och gammal. Jag är helt normal på de flesta håll faktiskt. Jag har normalt BMI, tjock hår med bara enstaka grå strån i och röven är inte (mycket) bredare än axlarna. Så vad håller jag på och gnäller om?
Dessutom har jag fina, friska ungar utan någon bokstavsdiagnos och en man som jag har haft i 19 år och inte tröttnat på. Eller han på mig. Och fina vänner. Och en fantastisk mamma. Och ett roligt jobb.
Jag brukar ondgöra mig över otacksamhet, men att klaga på mig själv är väl höjden av otacksamhet om nåt.
Härmed förklarar jag min 35-årskris officiellt avslutad.
Vilken dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad - skriv en rad! =)