Jag är på väg hem från Linköping. Åker nu med pågatåget Ålakungen från Hässleholm. Spytrött efter en lång kursdag efter en sömnfattig natt.
I Tyringe går det på en hel flock med tonårstjejer som skriker och springer fram och tillbaka på höga klackar. Jag menar inte pratar högt utan skriker till varandra från ena sidan av vagnen till den andra. Detta får ett par småbarn ur balans och de ackompanjerar tjejerna med höga toner. Kakafonin som just nu fyller vagnen är infernalisk.
Jag och en tyst pojke i rullstol ler till varandra. Jag undrar vad han tänker. Själv funderar jag på att gå av på nästa station. Det är Klippan. Jag är inte sugen på Klippan. Jag vill hem.
Tjejerna skriker. Barnen skriker. Och nu börjar två gossar som verkar bara tvillingar på ca 3 år bråka med varandra.
Plötsligt skrattar det funktionshindrade barnet hejdlöst. Länge. Och jag blir glad fast jag nyss ville gå av i Klippan. När tjejerna ökar volymen klamrar jag mig fast vid pojkens skratt och stålsätter mig för att inte förvandlas till en drake, spruta eld och gå och dra dem i håret.
Borta bra men hemma bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad - skriv en rad! =)