Wild wild west

Jag red ut i stormen på en knappt inriden häst vid namn Billy Bus. Billy Bus var känd för sitt starka temperament men han insåg snart att han hade fått en ryttare att räkna med. Kollegorna och cowgirlen vi hade till vår hjälp stod förstummade när jag helt orädd tog täten och lotsade dem över en smal passage efter att vi upptäckt att en bro blåst sönder och vi riskerade att sitta fast på en klippa.

And so on.

Eller ja... hästen hette faktiskt Billy Bus. Han var faktiskt lite crazy för han försökte stanna och äta från träden hela tiden. Och jag var helt orädd. När vi fikade... Jag var också nästan orädd den sista halvtimmen av turen. (Den första halvtimmen var jag skiträdd och däremellan bara lite lagom rädd.)

Det där med cowgirl är också sant. Åtminstone hade ridläraren både chaps och cowboyhatt.

Dessutom var det vansinnigt roligt det här med westernridning. Jag är oerhört stolt över att ha övervunnit den värsta hästskräcken och vill rida mer! (Fast det var rätt smärtsamt att cykla idag...)



Ser ni lassot i min högra hand? Nej, tänkte väl det. Man måste ha lite fantasi för att se det.