Jag, Momo

Min värld håller på att förändras. Inte sådär hastigt och lustigt utan mer smygande. Men jag känner att det blåser nya vindar i det Olofssonska hemmet. Och jag är inte säker på att jag gillar dem.

Kocken a k a mannen jag är gift med har mindre och mindre tid för matlagning. Hushållets logistik börjar bli svår med ett eget företag som utvecklas bra, två skolbarn och relativt engagerade föräldrar. Detta har konsekvenser. För mig. 

Jag lagar nämligen mat allt oftare. 

Det är sant. Och idag har jag varken bjudit barnen på Mamma Scans köttbullar eller pås-sås utan på stekt fläskfilé med pressad potatis, gräddsås och ärtor. 

Potatisen var visserligen inte pressad med vilje utan mer sönderkokt pga fel sort och såsen kom endast till för att byns lilla miniaffär saknar glutenfri pås-sås men ändå. Dessutom smakade såsen bäver men ungarna åt och Johanna sa att den var godare än pappas. Jag vet att hon inte bör ljuga, men detta var ju bara för gulligt. Hon vet precis hur jag känner för matlagning.

Har ni läst Momo - eller kampen om tiden? En bok om tidstjuvar i svarta rockar som stjäl människornas tid, lite i taget så ingen märker det mer än flickan Momo. Lite så känns det här hemma. Som om någon sakta men säkert, lite i taget försöker få mig att ta över matlagningen.

Men oroa er inte, jag kommer att kämpa emot till sista blodsdroppen. Alea acta est.