Min hund och jag

De kvällar som Chrille inte är hemma utan jobbar och sånt utspelas följande hemma hos oss:

Jag, Viktor och Tilda ligger i soffan, Johanna som ju inte kan ligga still hopar hopprep, lägger pärlplattor eller vad det är nu som för tillfället är den stora passionen.

Vid 20-tiden går jag och Viktor upp och påbörjar kvällsproceduren. Ofta får vi med oss Johanna med om vi lovar att hon får vara uppe en stund till sen. Tilda hänger trofast med och nattar sig i sin säng medan jag läser för Viktor (alternativt bläddrar i Toy's R Us julkatalog som för närvarande lätt konkurrerar ut både Halvan, Pettson och boken om ormar).

Om jag inte somnar och ger upp alla försök till kvällsliv masar jag mig ner och fortsätter att vegetera i soffan med en bok eller Twitter/Instagram/Facebook eller var det nu är som det händer grejer.

Efter nån timme kapitulerar jag och tar beslut om sänggående. Kallar på Tilda och tycker att hon ska gå ut och kissa i trädgården. Hon är som utraderad från jordens yta. Ger inte ifrån sig så mycket som en suck.

Jag ger upp hundrastningsförsöken och bökar ner mig mellan två barn (som för det mesta får somna i vår säng när inte Chrille är hemma). Det är inte helt lätt för de ligger ju kloss intill varann men om jag inte hamnar i mitten efterlyser Viktor mig sen och det blir ännu bökigare.

Jag hinner tänka ungefär en tanke och sen är jag halvvägs över till andra sidan. Precis när jag glider över hör jag hur Tilda masar sig ur sin loppelåda och ljudet av de små klorna mot plastmattan (ja för vi har en plastmatta i sovrummen, vilket patrask) som indikerar att nu så ska hunden ut.

Hon dunsar ner för trappan och jag ligger kvar och ber en stilla bön om att det faktiskt denna gången bara rör sig om ett besök till vattenskålen. Ytterst naivt, må jag säga. Slurp slurp låter det, sen klorna mot parketten (för där är det ju sådan) och så kommer det:

Gläfs.
Gläfs.

GLÄFS!


Eftersom jag av erfarenhet vet att hon kommer att pinka på mattan om jag ignorerar gläfsandet så är det bara till att gå upp. Och be en bön om att hon bara är sugen på en kort kiss, och inte en kvarts botaniserande bakom friggeboden så jag hinner somna i soffan under tiden.

Och när jag äntligen återvänder till sängen ligger de små människorna över hela sängen och proceduren "hitta en ledig remsa att ligga på" börjar om från början.

Det slår aldrig fel, ska ni tro. Man hinner precis bara släcka i sovrummet, det är som en startsignal för henne.





Tur för henne att vi älskar henne så.