Allt är ju relativt

Jag har haft min lilla svarta bil i snart tre månader. Till skillnad från den gamla bilen äter vi inte i den, inte heller slänger vi skräp på golvet tills det inte går att sätta ner fötterna. Den är hur ren och fin som helst, åtminstone på insidan. Sånär som på en plastkasse med två tomma petflaskor i.

Idag körde jag Ärtan och en kompis från kalas. Och nästan hemma bränner kompisen av en fin kommentar: "Den här bilen hade min pappa inte kunnat ha. Den är alldeles för liten och för lortig."

Jag höll på att smälla av och kunde inte låta bli att berätta för henne om vår gamla bil och att det minsann visst var en ren och fin bil hon åkte i. Hrmpf.

"Min pappa är så rädd om sin bil så vi knappt får åka med" kom det sen.

Å herre min skapare, en sådan snubbe alltså. Hemma hos dem får man nog inte bygga koja i vardagsrummet, är min första tanke och vi drar hem i vår lilla lortiga bil till vårt lilla tokstökiga hem.