Vad gör man inte...

I eftermiddags var jag och Ärtan tillsammans med en kompis och hennes döttrar på körkonsert. De sjöng melodifestivalslåtar. Kören var inte jättebra. Glenn Borgkvist, en av våra lokala världskändisar, frontman i Brandsta City Släckers var konferencier. Plågsamt, men småtjejerna tyckte det var kul.

Kören och publiken hade uppnått ganska mogen ålder. Glenn, som då inte är en av mina favoritartister, pratade bara om sin egna melodifestivalsupplevelser och det var sjukt pinsamt. Som om Brandsta City Släckers var musiker som man tar på allvar. Han sa dessutom att Eres tu var Israels bidrag 1973. Tyckte han inte att det var konstigt att tanten sjöng på spanska? Sen sa han att Dover-Calais tävlade samma år som Diggiloo Diggiley. Det senare kan bero på att det stod 1984 i programmet och att hans mellokunskaper sträcker sig till hans egna bidrag. Jag kan inte låta bli att fundera på varför ingen av 30 personer som sjunger schlagers uppmärksammade att de skrivit fel i programmet. För alla som har minsta intresse för melodifestivalshistoria vet väl för tusan att Dover-Calais tävlade 1986, då alla bidragen var i form av videos för första och sista gången. Det vet ni väl?? Eller är det bara jag som är så nördig...?

Vi hade dessutom, enligt önskan från tjejerna, hamnat längst fram, och jag då i mitten av främsta raden. Spotlighten som lyste på Glenn lyste även på mig, och där satt jag i 1,5 timmar och kunde inte gömma mig någonstans. Han stod så nära så han spottade på mig när han pratade. Och jag är en väluppfostrad flicka så jag satt där och log brett och försökte se ut som om jag tyckte att detta var bästa underhållningen. När det i själva verket bara gav höga ATP-poäng.

Men vad gör man inte för sina barn? Kan tala om för er att detta var på gränsen för vad jag står ut med. Mamma älskar dig Ärtan, en gång ska du få höra vad hon utstått för din skull.