Barn

Barn är ju skitroliga. Ärtan myntade ett nytt uttryck igår. Mamma, jag måste berätta en nyhet. Eller, det är en gammelhet men jag har glömt att berätta den!

Mycket praktiskt uttryck!

Igår läste jag en ny bok för Lillebror. Den heter Filippa Fants fantastiska fickor och är en rimmad berättelse om en tant som har hundratals fickor i vilka hon har allt som barn gillar - glass, trumpeter, ballonger och till och med en elefant. Praktiskt djur, rimmar på tant. I alla fall så slutar den med en mening som konstaterar att Filippa Fant är en fantastiskt tant. Och då säger Lillebror: Men vi har ju våran mormor, hon är också bra! Ja, du, lille man, du har så rätt. Jag skulle till och med vilja påstå att hon är bättre.

Och när jag ändå skriver om barn så såg jag en färsking i tidningen som hade fått namnet Cornelis. Snacka om att få ett namn som förpliktigar. Prestationångest medföljer. På skolan där jag jobbade förr fanns det en kille som heter Napoleon, och en annan som heter Platon. Hur lever man upp till dessa namn? Och hur skumma är de inte? Välkommen till Försäkringskassan, du talar med Napoleon. Eller hur...?!?