Idag såg jag en dödsannons på en person jag kände lite och vars kamp mot cancern jag följt lite på avstånd. 46-årig trebarnsmamma. Mycket trevlig kvinna. Med väldigt fina och trevliga barn som idag är 9, 11 och 14 år gamla och som har sett sin mamma tyna bort i en obotlig cancerform i över tre år. Jag visste att det bara var en tidsfråga men nu är det alltså slut. Finito.
Jag blev så ledsen där på morgonkvisten och det har inte riktigt velat ge med sig. Tänk så maktlös man måste känna sig när man måste lämna sina barn och man inte kan göra ett skit åt det.
Nääää fy fan så orättvist livet är. Det serveras inga skojiga egoismer här idag. Botten är det.
Nä usch vad deppiga vi varit..
SvaraRaderaOch jag håller med, alltså känslan att lämna sina barn i den här världen, det är så fruktansvärt orättvist..
Och Sara hade ätit en gyros från en gatukiost. Mycket farligt..
/Jempa
Usch och fy... Läser ofta sorgliga livsöden i tidningar och får rysningar. Hur sjutton skulle man fixa det?!? Eller att vara den som blir kvar...
SvaraRaderaNej, ikväll blir det nog lite carpe diem här efter ditt sorgliga inlägg. Kanske struntar i mat till L som ändå inte vill äta och ger henne en glass som hon vill ha? Fast frågan är hur skönt det blir i hennes mage sedan..
Kramkram från mig!
Usch och fy... Läser ofta sorgliga livsöden i tidningar och får rysningar. Hur sjutton skulle man fixa det?!? Eller att vara den som blir kvar...
SvaraRaderaNej, ikväll blir det nog lite carpe diem här efter ditt sorgliga inlägg. Kanske struntar i mat till L som ändå inte vill äta och ger henne en glass som hon vill ha? Fast frågan är hur skönt det blir i hennes mage sedan..
Kramkram från mig!