Med livet som insats

Jag är i Stockholm. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Den är underbar den här stan. I alla fall i de stadsdelar där jag rör mig. Gamla Stan, Djurgården, Södermalm. Galet vackert. Denna gång bor jag på hotell på Djurgårn, som de säger här.

Lånade en cykel på hotellet i morse och cyklade till jobbet i Gamla Stan. Tillsammans med en ansenlig mängd Stockholmare som också ska till jobbet klockan åtta. Jävlar så fort de cyklar. Hann inte långt innan jag blev åthutad av en tant för att jag cyklade på en gångbana. Jävla Stockholmare, have mercy. Här cyklar man med livet som insats och får skäll efter 500 meter. Här finns ju cykelvägar överallt och ingenstans, inte så lätt att veta vad som gäller.

Efter jobbet cyklade jag till mindre vackra city för jag var tvungen att fixa lite grejer. Det var rätt sent så jag fick ta Åhlens City som har öppet länge. Det var som att stå mitt min värsta mardröm. Våning efter våning, hundratals människor och grejer grejer grejer. Fick ringa hem för lite terapi och till slut lyckades jag hitta strumpbyxor, hårspray och lie sånt. Cykelturen hem var förenad med livsfara men på ett sätt mysig.

Nu vilar jag upp mig på det trygga hotellrummet och kör pekfingervals på min nya lur. Min fantastiska nya leksak. Man kan aldrig vara olycklig med en ballong, sa Nasse. Hade A A Milne levt och skrivit idag hade han låtit Nasse säga: Man kan aldrig vara olycklig med en iPhone.