Skynda att älska är titeln på boken som Alex Schulman har skrivit om sin uppväxt, och framför allt om sin pappa Allan Schulman. Jag har precis läst klart den och tycker den är jättebra. En bra, välskriven familjeskildring som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Rekommenderas!
Allan Schulman var 57 när Alex föddes, och 60 när hans lillebror Calle kom. Allan Schulman dog vid 84 års ålder, i sviterna efter en höftoperaration. Först var han riktigt dålig, sen blev han bättre, alla andades ut och firade och sen dog han.
Pappa dog också precis när vi trodde att han skulle bli frisk. Opererad och klar, flyttad från intensiven. Mina sista ord till honom var "Vi ses imorgon". I telefon. Det sista jag sa till honom live minns jag inte. Hade liksom inte räknat med att han skulle dö. Men det gjorde han. Jag har försonat mig med att han är borta, det har gått några år. Men jag kan inte försona mig med att han bara blev 54 år. Men det är som det är.
Men visst är livet märkligt? Om min pappa hade levt så länge som Allan Schulman så hade jag varit 56 när han dog. 56! Och Johanna hade varit 29! Alltså hade hon haft en morfar två år längre än Alex en pappa. Viktor 26. Lika gammal som jag när pappa dog. Märkligt. Men så där kan man ju inte hålla på och räkna.
Något man kan göra är att tänka på att inget varar för evigt. Oavsett ålder. Så skynda att älska, eller åtminstone njut av vad du har är dagens råd från mig till er!
Sedan min pappa blev sjuk så har han börjat tänka lite på att leva sitt liv för man vet aldrig vad som händer. En ganska bra inställning tycker jag, även om han inte hittar på något crazy.
SvaraRaderaHar svårt att tänka mig hur jag skulle hantera det om/när någon närstående går bort... Det kan man nog aldrig föreställa sig..
så fint skrivet min kära syster!! som alltid är du en stoooor förebild för mig och du har helt rätt i när du säger att man ska skynda att älska och njuta av det man har. saknar er så in i bomben, och tänker massor på er alla ( även din pappa som alltid gav mig jätte visa ord, som hänger sig kvar i mitt huvud vid beslutsfattningar idag). LAV U
SvaraRaderaAtt det har gått så lång tid...Han var bra, din pappa. Jag minns när han fyllde 50 och jag hade tänkt att jag kanske skulle knacka på och bara säga grattis, men det gjorde jag aldrig... Och det ångrade jag sedan, när jag fick veta att han inte fanns mer, bara något år senare. Kram, och mys med din lilla hund så länge du har henne kvar.
SvaraRaderaMenååå.. *Griiiiiin*
SvaraRadera:(