Optimist

Jag har nyss kommit fram till att jag nog kan klassas som en optimist. Vi börjar från början:

Igår: Fullspäckad dag - kl elva frissan med barnen, sen Väla med mormor och barn för inköp av regnställ och ny ryggsäck till damen som börjar i förskoleklass på torsdag. Hem en kort sväng - inser att jag glömt regnstället i leksaksaffären. Min underbara mor kör tillbaka till Väla och hämtar påsen. TACK! Kl 16 till Busfabriken för en träff med en god vän - enda chansen att få snacka med henne utan att bli avbruten var tredje minut är att låta barnen leka apor i låtsasdjungeln.

Kl 19 - till Paulina och co för en polsk film, vin och övernattning. Najs. Ungarna kommer i säng supersent (vi ännu senare) och vaknar supertidigt. Kl 11 ringer Chrille (som jobbar med att ordna mat och musik till ett bröllop någonstans i Skåne - han till och med sover på stället i två nätter...) att jag måste köra hunden till trimningen. Oj, hade glömt... Shit. En god vän ringer och undrar om vi vill följa med och äta rökt lax på Råå och spela minigolf. Ja för fan, inte Chrille men jag är med. Vila får man göra när man blir pensionär.

Paulina kör mig hem - vi har ju bara en bil och den har ju the wedding planner behov av. I love you dear friend. Mamma kommer. Lånar hennes bil. Lämnar vovven. Hem igen. Fixar mat. Lyckas övertala Johanna att den brända falukorven inte är bränd utan bara "brun korv". Hämtar hunden. Kl 17 - blir hämtade av Annica med stora bilen. Det visar sig att Magnus har tagit cykeln till Råå bara för att vi ska få plats i bilen. TACK!

Framme vid Lasses rökeri beställer vi fisk och bänkar oss. Tillsammans med ca 28 getingar som också är sugna på läsk. Vi fifilurar fram en bra plan - lämnar läsken på ett bord och äter vid ett annat. De flesta av dem gick på det! Johanna äter ett par potatisar och tre tuggor dyr lax och Viktor en halv minipära. Suck. Chrille ringer och undrar var jag är. Oj, glömde berätta att jag äter lax. Dessutom hade jag inte fattat att han tänker bo på bröllopsstället i två nätter. Ok, det blev puss på telefon och lite pinsamt att jag inte hade en aning om vad han pysslar med. Känner mig som en astronauthustru som drar sitt strå till stacken genom att fostra barnen och hålla mig undan.

Sen bar det av mot minigolfen. Efter ca 4 av 18 banor tröttnade mina ungar och ägnade resten av rundan åt att springa på banorna (Viktor) och tjata om glass (Johanna). De låg ju ganska många timmar back i sin sömn och jag började inse att jag nog kört slut på dem. Så jag tackade artigt nej till fortsatt myskväll med vännerna och blev hemskjutsad.

Ungarna stoppades i badet och Viktor fick ett bryt för att jag klippte av hans Busfabriken-armband utan att fråga. Oj, förlåt gubben, morsan har fått upp farten och kan inte bromsa. Han blev tvångsbadad (skrek som om han skrubbats med salpeter) och somnade på två röda.

Vad har nu detta med optimism att göra? Jo, summerar faktiskt dessa dagar som riktigt härliga! Till och med den halvkatastrofala minigolfrundan var jättetrevlig. Ja, jag är en optimist, så är det bara!