Ångerrätt?

Livet består av en massa val. De flesta val kan man ångra - när du inser att du inte vill ha med sjuka människor att göra hela dagarna kan du hoppa av läkarutbildningen och bli frisör, när du drabbats av lappsjuka på lantidyllen kan du sälja stället och flytta till en lägenhet i stan. Du har ångerrätt på ditt val av partner, din tv och bil, och man brukar till och med få ångra ett valpköp. Ja, det mesta kan fixas till när du konstaterat att det gjorda valet inte var något för dig.

Men vad gör den som kommer på att det där med barn och familj inte är hans/hennes grej? Det tillhör kanske inte vanligheterna, men nån i världen måste ju känna att "shit, jag vill inte ha det här längre, jag ÅNGRAR mig!". Tänk att sitta där med allt vad det innebär med dagis, skola, simning, fotbollsläger, huset fullt av främmande ungar som man måste bjuda på mellis, tusen udda strumpor i storlek 22-34 och inse att man ångrar sig och faktiskt hellre hade velat bo ensam i en etta i stan och käka nudlar framför tv'n varje kväll?

Det händer ju att familjefäder tar sitt pick och pack och sticker. Men ganska ofta är de snabba med att snabbt anlägga en ny familj med någon annan kvinna, i ett annat hus och i ett annat kaos, så skälet till flykten är sällan att de ångrar att de blivit "med familj".

Ibland drar mammor iväg och lever loppan med en gigolo medan pappan stannar hemma och tar hand om barn och hus. Alla förfasar sig över henne förstås men det är kanske en sån som helt enkelt ångrat sig? Sen finns det ju föräldrar som drabbas av depressioner och klappar ihop totalt medan världen ser på och undrar om människan inte kan ta sig samman för barnens skull, men hon/han kanske ångrar sig? Det blev kanske inte som de hade tänkt sig?

Alla föräldrar har väl sina stunder då de vill vifta med en trollstav och trolla bort ungar, leksaker och ketchupfläckar, men man vill i regel kunna trolla tillbaka dem om någon timme. Själv trivs jag bra med att leva i vårt kaos till liv med heltidsjobb, eget företag, hus, hund, berg av tvätt, lego överallt, halvmeterhöga tistlar i rabatterna, barn som hela tiden behöver en vuxens närvaro, rumpor som ska torkas, saft som ska blandas, slagsmål som ska redas ut, sår som ska plåstras, bulor som ska pussas... Man är helt slut ibland, men man har aldrig tråkigt, dessutom ger barnen så mycket glädje så det väger upp allt jobb.

Och det är ju tur, för det finns ju verkligen ingen återvändo. Ingen ångerrätt på det här, inte!