Sammandrag från en tjejkväll

Igår var jag hos en vän på ost- och vinkväll. Mycket trevligt, antalet medverkande varierade mellan 4 och 8 och samtalsämnena var många. Man skulle haft en bandspelare. Eftersom en av tjejerna nyligen lyckats pricka in flera "du är vad du äter"-liknade program på en kväll hamnade vi i en ganska intressant diskussion. Hur går det till när man äter sig till 320 kilo? Mannen ifråga satt i rullstol och kunde i princip inte ta sig någostans. Alltså måste hans fru (för en sådan fanns med i bilden) vara väldigt mesig (servar honom med mat för att han annars blir arg), eller väldigt trött på honom (servar honom med mat för att han ska äta ihjäl sig). Enda sättet att rädda hans liv är ju att låsa in honom i ett rum och ge honom vatten och 3 nutrilettshakar om dagen, inget annat. Stackars människa.

Efter ett tag konstaterade en av mina allra äldsta vänner K att folk som åt sig så feta så de blev sjuka borde minsann inte få gratis sjukvård. Och inte de som rökte sig till lungcancer heller. Idén var kändes bra och hälsofrämjande men vi gav upp den då det skulle bli väldigt svårt att kontrollera orsakerna till alla åkommor...

Ett tag pratade vi om hur det var när vi var små på 70- och 80-talen, och skåningar som vi är kom vi in på att man förr åkte till Danmark för att handla billigare mat. Eller ännu tidigare när det var ranson på vissa grejer i Sverige, då åkte man också till Danmark. Jag som är uppvuxen i kommunismens Polen kunde skryta med att ha upplevt ransoneringskort, matbrist och den totala avsaknaden av några som helst varor som inte var producerade i östblocket. Utbudet var noll och man var glad att man fick tag i en soffa, färg och form var inte valbart, men man var glad som fan! Fick man tag i toapapper gick man stolt hem med rullarna på ett rep runt halsen (det är sant, de såldes så) så alla kunde se att man var en lyckligt lottad individ.

K konstaterade dock att det gott kunde luta lite mer dit idag. Folk bara handlar och handlar, hur kan svenskarna vara så köpstarka så det verkligen lönar sig att ha alla dessa affärer med detta enorma utbud av allt, från tandkräm till tv-apparater? Folk handlar som dårar och skuldsätter sig upp över öronen. Och tur är väl det för annars hade vi inte haft program som Lyxfällan....

Nej, sa K, det kan gott bara finnas en sorts tandkräm som heter Tandkräm och en sorts tvål som heter Tvål. Och att man inte får köpa en ny TV förrän den gamla gått sönder. Om man inte handlar begagnat förstås. För det är helt ok.

Vi alla tyckte att om K bildade ett politiskt parti skulle vi rösta på henne. Men framåt natten kom hon med idéer som gjorde att vi började vackla i vår lojalitet. Jag vågar inte skriva om dem här :-).