Böcker

Jag gillar böcker av de flesta slag, härliga gamla klassiker, tummade och nästan sönderlästa, nya, fräscha romaner som har bländande vita blad och luktar sådär underbart som en nytryckt bok kan göra (alla nya böcker luktar dock inte gott och man kan lukta sig till om det är en lågbudgetutgåva eller av det dyrare slaget), stora bildverk och små barnböcker fulla med underbar humor. Boklådor är för mig underbara lokaler med det enda felet att man måste betala för allt man tar med sig. Bibliotek har den ultimata blandningen av nytt och gammalt, fint och fult, bra och dåligt och där är allt gratis. Man kan ta med sig vad som helst, provbläddra, lukta hur mycket man vill i veckor och visar boken sig vara ett sömnpiller efter 50 sidor så är det fri bytesrätt och man får inte något jobbigt tillgodokvitto som man ändå aldrig använder. Det är bara till att lämna tillbaka skräpet och hoppas för författarens skulle att någon annan ska tycka om det.

Sedan finns det även antikvariat, ropar den äkta boksamlaren! Ja, just det, antikvariat, tänker jag med en djup suck och känner skuldens stenar falla på mina ömma av allt datorknappande axlar. Jag gillar inte antikvariat. Jag vet att man kan hitta guld i dessa små dammiga affärer men jag orkar inte leta. Jag hittar bara Det bästas pinsamma antologier som folk förr ställde i hyllorna för att verka intellektuella utan att förstå att det bara var korta utdrag ut ”riktiga” böcker. Eller urgamla faktaböcker där halva texten är helt inaktuell och användningsmöjligheterna mycket reducerade. Samt rader av tantsnusk och märkliga böcker från ännu märkligare bokklubbar. Jag har då aldrig hittat en förstaupplaga av Singer eller ett signerat ex av Röda Rummet. Jag hittar bara Sidney Sheldon med halvtrasigt pappersomslag och en och annan foliant om sömnad eller stickning.

Där jag växte upp fanns en skivaffär slash antikvariat som delade på en butiksyta. Det var ett märkligt ställe. Det skiljde säkert 40 år mellan männen som förestod dessa butiker. Den ene var av den där rockiga typen ständigt iklädd svarta jeans och med svart halvflint, man visste aldrig om han skulle vara där när man kom eller om det skulle sitta en kladdig ”Kommer snart”-lapp på dörren. Kunde dock allt om musik.Antikvariatet förestods av en äldre man och jag såg aldrig en endaste kund. Andelen bibliofiler på den här orten var inte så stor. Antikvariatägaren måste haft hyfsad pension för att kunna driva ett sådant dödsdömt projekt.

Fast å andra sidan så låg han förmodligen bara ute med hyran, jag antar att böckerna dröslade in helt utan kostnad. På biblioteket där jag arbetar skulle vi kunna öppna en rejäl antikvariathörna för det finns väldigt många vänliga själar som vill göra oss en tjänst (eller mest sig själva) och skänka oss böcker alldeles GRATIS. För det mesta är det böcker som vi själva haft ett ex av men för länge sen gjort av med för de blivit hopplöst omoderna och ej längre lånade. En del givare faller nästan i koma när man vänligt och bestämt tackar nej och de säger ”det är ju riktiga böcker, inbundna alltså”!

Då och då dyker det upp folk som lite försynt frågar efter en 2 år gammal bok och innan man hunnit kolla säger: Ni har kanske inte fått den än? Vi bibliotekarier kämpar på och förbeställer böcker som ska komma ut ett halvår senare, allt för att visa att samla gamla böcker ej längre är bibliotekes huvuduppgift. Suck. Och vad är det för fråga, fått den? Böckerna dimper inte precis ner från himlen. Vi köper dem för era skattepengar. Tänk på det, gott folk.