Städtant/surtant

Nu har jag varit ledig så länge så jag inte vet vilken veckodag det är när jag vaknar. Och så länge så jag vilat upp mig och börjar städa. Ugnen, bakom spisen (Hälsovårdsmyndigheten hade svartlistat oss för den om vi vore en krog), Lillebrors rum (denna unge brås på sin mor, man får stoppa honom från att slänga alla sina grejer), vårt sovrum (hur kan en människa med så kraftig kvalsterallergi sova i ett så dammigt sovrum, jag måste vara en självplågere), Chrilles garderober (halleluja, vi slängde t-shirts som hängt med sen 1991) och så klart Ärtans rum (detta barn är nära släkt med hamstern och har dessutom ärvt sin fars förmåga att dränka sig i skräp tills hon själv inte får plats i rummet).

Det är nåt oerhört renande över att få gå loss på lorten på detta sätt. Och slänga! Har slängt tre papperskassar halvtrasiga leksaker och två säckar kläder, ytterligare två säckar väntar på att skänkas bort till bättre behövande.
Jag känner mig som om jag gjort nåt väldigt svårt och lyckats. I'm the kung of the world, typ. Fast queen då.

Städtantens rapport klar, nu lämnar vi plats för surtanten. Surtanten har sett premiäravsnittet av The Voice och gjort en sur reflexion. Varför är de kvinnliga domarna i talangprogrammen på TV så otroligt uppklädda och stajlade som om de var på Nobelmiddag? I The Voice satt Carola, friserad och glammig som få, i Idol satt Laila Bagge med jättehåret i full blom och i Talang blev vi alla skrämda av Charlotte Perrelli i krigsmålning och naglar längre och färggladare än Pelle Snusks. Medan Uggla, Bert och de andra grabbarna duger som de är. Klart man vill göra
sig lite fin i TV, men måste de verkligen glänsa mest? I deras fall är det tyvärr så att de faktiskt passerat över den magiska gränsen mellan snyggt stajlad och patetiskt översminkad som ett ryskt långtradarligg.

Varför detta retar upp mig vet jag inte riktigt, jag ser nästan aldrig talangprogrammen. Men ändå.