Jag älskar SVT:s julkalender i år. Tror nog att jag är mer förtjust än barnen. Familjen Rantanen är helt ljuvliga. Trots alla deras vedermödor blir jag nästan lite sugen på att göra som de. Ni som följt mig här ett tag minns kanske min lilla dröm om ett egen pensionat. Fast det hade ju inte varit så kul att göra det helt utan pengar. Så jag lägger drömmen på is ett tag till.
På onsdag ska svärmor begravas. Syster Lotta som bor på Gran Canaria ska så klart komma hem, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det är visst nån sorts flygstrejk i Spanien som drabbar vissa flygbolag, vilket har gjort att alla andra bolag har fullbokat. Nu måste hon åka till Teneriffa, sova över där för att sen kunna komma till Köpenhamn på tisdag. Puh.
Själv tycker jag det är så skumt att historien upprepar sig - när jag och mamma kom till Kastrup två dagar innan pappas urnsättning skulle äga rum i Krakow 2001 så strejkade SAS kabinpersonal och inga flyg gick. Vi hade svindyra förstaklassbiljetter (fanns inget annat då...) och vi var i totalt upplösningstillstånd - jag vet inte om det var den kombinationen som fick oss ombokade till Swissair via Zürich till Krakow. Märklig omväg, men vi kom fram.
Allt sånt här krångel är jobbigt, men som syrran säger så har allt en mening. När det har gått ett tag så är inte vedermödorna så farliga längre utan man har en story att minnas och berätta. Dessa historier är ju byggstenar som bygger upp vårt livs historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad - skriv en rad! =)