På 6.45-tåget till Lund kan det ibland diskuteras djupa saker. En av mina pendlarkompisar som jobbar på Försäkringskassan var häromdagen på en föreläsning med en psykiatriker som pratade om att sjukskrivning är ett otyg som bara gör människor mer sjuka - nu pratar vi om psykisk ohälsa alltså. Hon menade att när någon annan tar över och talar om för en hur man mår och vad man klarar och inte klarar så går det utför. Intressant teori. Man släpper taget, slutar ta ansvar och bara kanar neråt. Att jobbar är kanske inte det roligaste alla vet, men det ger oss en fast tillvaro, vi tvingas att ta ansvar och får för det mesta känna att vi behövs. Men det ligger framför allt något i det här med att man låter andra människor ta beslut om vad man ska göra. Det är kanske o-bra.
Vi kom sen in på en diskussion kring vad det är som gör att vi blir så olika. Maskrosbarn som mot alla odds klarar sig fint och får ett lyckligt liv, eller barn som till synes haft allt men ändå ballar ur på något sätt. Syskon som har samma förutsättningar och går helt olika öden till mötes. Är det kemi det handlar, alltihop? Eller ödet? Slumpen? Ja, jag vet inte.
Man hinner mycket på 26 minuter, ska ni tro.
Du får gärna sno några av mina bilder till bakgrundsbild :) Vilken ära. Och jag tror att ju fler motgångar man har i livet, desto större chans har man att växa. Sedan om man tar dem eller inte är ju en helt annan femma.
SvaraRaderaDet är är intressant. Och lite otäckt när jag tänker på att jag inte kan styra hur det ska gå för mina barn i framtiden... Hur tygg och säker uppväxt jag än kan erbjuda så är det ju inte säkert att betyder något i slutändan.. Tänk om L hamnar i helt fel sällskap på högstadiet? Vad gör man då? Öhh, är såå glad att hon inte ens är 5 år ännu... Puh!
SvaraRaderaHoppas att ni haft en fin dag trots allt...
Kram!