lördag 2 oktober 2010

Dra mig baklänges...

...jag har bakat glutenfria kanelbullar. Jag har aldrig varit the baking kind, men sen Ärtan fick sin celiaki för fem år sen har jag faktiskt gjort ett par hyfsade tårtor och sockerkakor, och i julas drog jag till och med till med lussekatter. Men kanelbullar har det bara köpts färdiga. Svindyra och äckliga.

På bokmässan köpte jag en bok om glutenfri bakning och nu har jag alltså gjort det. Egna kanelbullar. Jag är hysteriskt stolt över mitt stordåd.

Köket såg ut som kriget och jag var uppjagad så barnen fick skäll bara de öppnade munnen. Till och med hunden höll sig väck, vilket är ytterst ovanligt.





Om ni undrar varför det finns en hårfön mitt i skiten så är det för att smöret var lite för kallt. Alla sätt är bra.

Eftersom kanelens bäst-före-datum gick ut 2006 så höll det på att bli en rejäl kris men ett par överblivna kanelstänger av färskare datum och en kaffekvarn räddade situationen.

Resultatet? På tok för lite fyllning, en halvt bränd plåt men en mycket lycklig dotter. Och en massa helt ok kanelisar som tröstar när mörkret lägger sig över radhuset.



3 kommentarer:

  1. Jag snubblade in på din blogg av en slump för ett tag sen och jag måste bara säga att du skriver riktigt bra! Man blir glad av att gå in här, och det kvittar vad du skriver om - allt är lika roligt att läsa :) Ha det bra!

    SvaraRadera
  2. HUvudsaken att du inte använde plattången ;-)

    SvaraRadera
  3. du e underbar min kära syster!!!! lav ya!!!

    SvaraRadera

Gör mig glad - skriv en rad! =)