När jag var liten och bodde i Polen hade vi väldigt speciella duntäcken. Det speciella med dem var att de inte hade några sömmar som höll dunet på plats, utan man sov under en stor dunpåse. När man la sig fick ta tag i nederkanten och skaka upp all stoppning så man fick den på överkroppen. Lagom tills den koleldade kakelugnen svalnat hade allt dunet åkt ner i fotändan, och där låg man och frös med bara en tom påse över sig. Då fick man upp och skaka och säga till kroppen att ligga stilla resten av natten så att dunhelvetet stannade där man lagt det. Vilket ju aldrig hände.
Ett par dessa täcken följde med utvandrarna över Östersjön för det var ju så gosigt att ligga där den första stunden under den stora, mjuka dunhögen. Men jag gav upp dem till slut. För det där nattskakandet var outhärdligt.
Koleldad kakelugn, det ni! Visst låter det som om jag är 92 år och har bott granne med Madicken?
Fint inlägg!
SvaraRadera