Jag är int bitter

Igår hade vi en liten personalfest i naturen. Orientering, grillning och lite sånt. Mycket trevligt. Mitt lag kom sist i orienteringen. Vi hittade alla kontrollerna men det tog visst lång tid. Äsch.

Jag kan berätta varför det tog lång tid. Det beror på att vi var hälften så många i vårt lag som i de andra. Vi var tre, kloka kvinnor vars förmåga till kritiskt tänkande är mycket välutvecklad, samt en gosse på tio månader med tillhörande barnvagn. När vi letade efter den tredje kontrollen hittade vi den snabbt, trots att den var jävligt långt i skogen dit man inte kunde gå med barnvagn och alltså var den sökanden styrkan reducerad med 33 procent. Men eftersom de första två kontrollerna var orange och denna röd utgick vi från att den inte tillhörde vår runda. Speciellt när kontroll två, orange alltså, hängde fem meter från en röd, som inte var vår. Så vi letade en kvart efter trean trots att vi redan hade hittat den. Dessutom stod det nr sex på den. Ha. Men vi satte en stämpel ändå och gick i mål, något irriterade i tron att vi missat en kontroll. Först ut och näst sist in. Inget diplom.

Sen var det annan tävling. Kast med grej på snöre. Alla svingade som värsta cowboyen medan vår grej knappt lämnade startsnöret. Tills ena kollegan med hjälp av sitt briljant kritiska förhållningssätt bad att få känna på grannlagets grunka. Den vägde visst sju gånger så mycket och flög genom luften som en pil, medan vår snarare seglade som ett pappersplan. Detta kom vi på tre minuter innan tävlingen avslutades och trots andra kollegans snabba fyra poäng blev det jumboplats.

Jag säger som Tony Richardson i Robert Gustafssons version: Jag är int bitter, nej. Men om ni någon gång behöver en bra bortförklaring så kontakta mig. Jag ställer upp gratis, och bra blir det.