… lämnar mycket att önska. Sen den dagen jag lärde mig att läsa och skriva har jag haft en liten förhoppning om att jag någon gång ska bli författare. Eller något liknande i alla fall. Det närmaste jag hittills kommit är att jag skriver lättfattliga steg-för-steg-manualer för datorer åt de av mina arbetskamrater som inte anser sig inte klara av en dator utan instruktioner av typen: 1. Klicka på start. 2. Klicka på Arkiv och sen Öppna. 3. Skriv. OBS! Stor bokstav får du om du trycker på pilen på vänster sida av tangentbordet. Ja, detta är ju en form av skriveri det med men inte riktigt det jag tänkte mig när jag som 12-åring läste Mark Twain och drömde mig bort. Det har alltid kommit något emellan. Studier under vilka man bara skrev och skrev men aldrig något kul. Jobbet med alla dessa 1-2-3-manualer och personalmötesprotoll (”Vi bestämde att XX numera ska ha hand om blomvattningen på andra våningen”). Barnen, som lägger beslag på datorn och tiden. Tvätten, hunden, trädgården, ja, livet ni vet.
Jag sitter där, kisar med ögonen och föreställer mig mitt namn ovanför titlar som Den oändliga historien, Sagan om ringen eller Harry Potter och undrar varför inte jag kan kläcka någon käck idé som gör mig världskänd och oförskämt rik? Eller åtminstone publicerad, jag är inte så kräsen. Det ska väl inte vara så svårt, bara hitta på ett par dussin konstiga varelser som verkar helt otänkbara, låt alla jaga alla och försöka döda varandra i ett par böcker som har ett otroligt lyckligt slut där de goda segrar över de onda. DÅ har man sett till att människor vallfärdar till ens grav i årtionden efter att man kastat in handduken, inte genom 1-2-3-manualer (hur mycket de än uppskattas av arbetskamraterna)!
Å vad jag känner igen mig i det där.. Har faktiskt skrivit två böcker. En ungdomsbok och en för lite äldre, men jag kommer mig inte för att göra något med dom eftersom jag trots allt har så mycket självkritik så jag inser att dom inte är tillräckligt bra.
SvaraRadera