Förmaningar undanbedes, tack

Jag har alltid undrat hur folk kan ha åsikter om hur någon annan lever sitt liv utan att egentligen veta någonting om det. Vi har alltid varit har varit "intressanta" och fått höra många kommentarer om vårt sätt att leva. Vissa säger det direkt till oss vilket är bra då man kan bemöta det på ett lämpligt sätt. Andra bakom ryggen vilket ju känns lite ledsamt.

Vad är det då som är så märkligt?

Jo tydligen detta:

Chrille är egenföretagande DJ och nöjesarrangör. Jobbar varje fredag och lördagskväll, har högsäsong på sommaren och jobbar ofta när alla andra är lediga.

Jag jobbar heltid och pendlar till Lund sen 5 år och har en del tjänsteresor - ett jobb som kräver mycket tid och ork förstås.

Min mamma är barnens tredje förälder. Hon fixar, donar, hämtar barn när det behövs, passar hunden, stryker tvätt och sorterar strumpor. Jag och barnen reser till Krakow tillsammans med henne varje sommar.

Detta innebär att...

...Chrille lever på sin stora intresse och styr sin arbetstid helt själv. Våra barn har aldrig börjat dagis/fritids före 8 och aldrig hämtats senare än 15.30. De har aldrig behövt höra sina föräldrar tjafsa om VAB eller ligga febriga i en fritidssoffa i en timme medan en förälder tar sig hem från jobbet.

... jag har ett jätteintressant jobb som ger mig precis rätt utmaningar. Jag får bekräftelse genom att lösa knepiga problem, hitta på nya lösningar och får fin feedback i kursutvärderingar. Mina kollegor är underbara. Jag får lagom mycket värdefull egentid på ensamma hotellrum och orkar ägna min lediga tid åt familjen.

...vi har ett bra förhållande mellan mamma+pappa+barn-tid, mamma+barn-tid, pappa+barn-tid och mamma+pappa-tid. För att inte tala om mormor-tid för barnen som lär dem polska och kokar världens bästa soppor. Chrille tränar Viktors fotbollslag, jag är scoutledare i Johannas kår.

Detta har tydligen, enligt en del människor, negativa konsekvenser för vårt äktenskap, våra barns uppfostran, vårt sociala liv och Gud vet vad mer.

Hur yttrar det sig då?
Tja, vi har ju barn som bråkar med varandra. De slåss med varandra, och ibland får man själv en smäll av en arg sjuåring eller får höra att man förstört tioåringens dag. För det förekommer ju förstås inte i några "normala" familjer där man stämplar in kl 8, stämplar ut 16.30 och har söndagsångest varje helg.

Vi går aldrig på nattklubb eller på lördagsfest ihop. Vi umgås bara med vänner som tycker att det är helt ok att ses och dela en flaska vin på söndagseftermiddagar. Eller jo, det är klart att vi går på lördagsfest ibland. Men utan Chrille då. (Fast man är inte alltid bjuden på fest utan man, det ska ni veta). Vi är tvingade till söndagsmys istället för fredagsmys. Vi har dessutom aldrig försoningssex eftersom vi i princip aldrig bråkar, och alla vet väl att par som aldrig bråkar egentligen är olyckliga.
,
Att jag gillar mitt jobb beror tydligen på att Chrille jobbar "så mycket", det fick jag höra redan 2001. Och: "Hur kan du jobba så mycket när du barnen är så små?" Eller: "Kvinnor med barn ska inte göra karriär". Man tror att man lever på 30-talet.

Jag har aldrig sagt att ni måste tycka att vårt upplägg är bra. Men döm inte, tack, och försök inte att tala om för oss att vi lever fel. Jag hade en klasskompis som alltid uppmanade alla att följa "Guds elfte bud": Sköt er själv och skit i andra.

Han blev sedan polis. Och polisen ska man väl ändå lyda.