Frukt och film. Samt en och annan tår.

Denna veckan är jag och håller låda i Stockholm. Det mesta går bra. Men jag har som vanligt problem med att få hjärnan att kommunicera med kroppen.
Jag lider varken av rampfeber eller oroar mig för att säga nåt dumt eller helt tappa tråden, däremot är jag alltid lite orolig för att jag ska spilla på mina kläder, glömma ta på mig byxorna eller stå och undervisa med toalettpapper hängdes från byxlinningen.

Särskilt spillandet är min akilleshäl. Och imorse var det dags. Skulle dricka en Froosh - hallon och blåbär av alla sorter. Skruvar av locket, får ett sms, tappar fokus och... skakar flaskan.




Allt blev lila. Speciellt min inte längre kritvita tunika. Och mina papper, väggen och whiteboarden.

Jag hade kunna börja gråta eller få panik eftersom jag enbart om det vore möjligt att knäppa sig till en annan plats med sina bara fingrar skulle hinna till hotellet och byta om. Men eftersom jag är en luttrad kladdare så löste det sig. Jag var kanske inte särskilt stylish i svarta jeans, svart herrkofta (med enbart en vit, numera lilaflammig behå under) och beiga skor men jag var klädd. Och hade dessutom turen att inte ha valt klänning som dagens outfit. Det hade inte känts bekvämt att undervisa i strumpbyxor och kofta. Haha. Och på lunchen hann jag in på Indiska (Gamla Stans enda butik som inte säljer Sverigekepsar, dalahästar eller Gudrun Sjödén-kläder) och berika min garderob med två enfärgade toppar för 199 spänn. Slutet gott allting gott. Men jag ska i fortsättningen alltid klä mig i många lager. Som ett kålhuvud. Då är det alltid nåt lager som klarar sig.

Ikväll har jag varit på bio och sett Boktjuven. Mycket bra film på alla sätt. Det enda som var dåligt var att jag satt i en full biosalong och inte kunde lägga mig raklång och gråta som ett hungrigt spädbarn utan fick sitta och småsnörvla i smyg. Boken med samma namn orsakade en total gråtkollaps och hade jag bara inte tyckt det var pinsamt hade jag lipat precis lika mycket på filmen. Men jag var inte ensam, det snöts näsor till höger och vänster i salongen. Och när eftertexterna började rulla var den en tjej som hulkade som jag själv då jag läse boken. Så ett gott råd från mig till dig: Läs boken. (Helst ensam såvida du inte föredrar att gråta offentligt.) Se filmen. (Ta med näsdukar.)