Vem är till för vem?

Är barnen till för oss eller vi för dem? Det verkar finnas lite olika sätt att se på detta. Jag och Chrille har utan att egentligen diskutera det bestämt oss för VI är till för DEM. Vi engagerar oss så mycket vi bara hinner i våra ungar. Och andras ungar. Jag är scoutledare, han fotbollstränare. Vi fixar loppisar, läger, grillar hamburgare på fotbollscuper, lagar mat i skogen på läger, skjutsar än hit och än dit, fixar skidresor med kyrkan, brer mackor på körövningar och sitter i simhallar. Vi bygger också flygplan av gamla kartonger, gör pärlplattor och spelar Wii.

Vi gör det för att vi tycker det är roligt och vill vara engagerade i våra barns liv, helt enkelt.

(Det intressanta är att folk tenderar att tro att vi prioriterar våra jobb före barnen. Men det hör inte hit, det kan jag skriva om en annan gång.)

Jag skulle aldrig kunna prioritera mig själv i alla lägen. Vi har jättesvårt att få föräldrar att ställa upp och hjälpa till i scouterna. Vi behöver bara extra vuxna i 1,5 timme per vecka, inte knopexperter eller proffskanotister. Viktors fotbollslag haltar också på tränarfronten. "Jag hade gärna ställt upp som tränare men jag prioriterar min egen träning". Kul för dig då. Men det går bra att lämna din egen unge till andra som prioriterar sina barn och dra till gymmet.

Och så det här med att barnens aktiviteter "förstör hela dagen". Lillebrors lördagsträning är flyttad från 12 till 8.30. Många föräldrar tycker att det är jättebra eftersom lördagen blir "förstörd" om barnet har träning mitt på dan. Vad är det som är så viktigt så att ni hellre släpar upp era trötta ungar (som börjat skolan kl 8 hela veckan) halv åtta en lördagsmorgon? IKEA har öppet till 18, ni hinner.

Idag har Chrille fått köra till träningen själv för Viktor vill har lördagsmys i soffan. Jag förstår honom. 8.30 är alldeles för tidigt.

Nåja, alla gör som de vill. Jag tycker det är kul att göra saker med barnen. Om några år kommer de inte att vilja visa sig på stan med mig, då ska jag göra annat.