En tågpendlares klagosång.

Nu var det dags igen. Visst har ni längtat efter lite mer pendlarklagan? Efter en vansinnesfärd genom Lund mellan barnvagnar och studenter, med livet som insats och mascaran nere på halva kinden visar det sig att tåget är försenat. Så klart. Varför skulle det vara i tid?

Tog ett mjölkatåg som kom nästan i tid men kör sjukt långsamt. Vis av erfarenhet att det är bättre att åka sakta än inte alls. Ståplats, såklart. Stod i gången och en tant med sittplats ägnade ett par minuter åt att knuffa på min väska. Utan att säga nåt. Sitt inte där och peta, kärringjävel utan säg nåt!! har jag lust att vråla för nu är jag skitsur. Är också sur på fnittrande fjortisar som klappar händer, tjugoårig brud som är helt utarbetad av ett heltidsjobb, en sjukskriven mamma som precis hämtat sin ettåring på dagis där den utarbetade tjugoåringen arbetar (Åh stackars dig som jobbar så lääääänge varje dag) dyr bensin, Berlusconi och Khadaffi/Ghaddafi eller hur fan arslet nu ska stavas.

Idag ska jag både hinna fika med en vän på stan och vara hemma till godnattsagan, hade jag tänkt mig. Borde också köra och köpa färg och grejer för i helgen ska vi måla nedervåningen.

Som om det inte redan vore svårt att hinna med livet, utan Skånetrafikens hjälp. Gah.